- Gefionmyten –
Det var i början av 800-talet som Brage Broddarsson skrev ner denna norska berättelse (Snorre har sedan bättrat på med detaljer) om hur Oden som bodde i Odense på Fyn sände ut sin dotter Gefion för att hon norrut skulle finna nya marker man kunde bosätta sig på. Gefion kom då att hamna hos kung Gylfe i Svitjod. Han kom att lova henne ett stycke jord av hans land, lika stort som det land hon med hjälp av fyra oxar kunde plöja på en dag och en natt.
Från Jättehem hämtade hon då fyra oxar som var hennes söner med en jätte och spände dem för plogen. Plöjningen resulterade i en enorm torva som släpades västerut ut i havet där den placerades mitt emot Odens land - mellan Fyn och Skåne. Detta nya land kom att få namnet Sælundi, Själland. Där torvan en gång legat bildades snart en sjö, Lögrinn, vars vikar passade mot näsen på Själland. Gefion bosatte sig tillsammans med Odens son Sköld på Själland, och där blev de stamfäder för den danska Sköldungaätten.
Oden själv begav sig med sina asar till kung Gylfe i Sverige, och där fick han löfte om såväl maktställning som jordegendom. Han valde att slå sig ner vid sjön Lögrinn vid den plats som Snorre kallade fornu Sigtúnir där han fann såväl fagra slätter som en god jordmån. Här fördelade Oden det nya landområdet på sina tolv hövdingar varefter han for norrut, och kom så till Norge.
I Norge stannade han för en god tid, och där kom hans son Säming att bli upphov till Norges kungaätter. På sin ålders höst drog sig Oden tillbaka till sitt nya land där han dog i Gudhem.
Gefionmyten är intressant för att den talar om var någonstans i Svitjod som Oden skall ha slagit sig ner, vid en stor sjö som till utseende och storlek stämde med Själland - nämligen Vänern.
källa: http://wadbring.com/historia
